check_image

Trygghet – en mänsklig rättighet i vargfrågan

Rädslan för vargen utgör ett precis lika stort hot som vargen i sig självt. Vi skiljer inte på falska och skarpa larm och det här blir en ond cirkel.
 

Människans upplevelse av hot utgör ett trygghetsproblem i vårt samhälle. I diskussionstillfället om vargen den 16.12 i Skatila framkom det tydligt att rädslan och känslan av otrygghet är ett stort problem i vargfrågan.

Göran Backman, rektor för Centrumskolan i Oravais, uppgav under diskussionstillfället att barnen i skolan känner sig otrygga och att detta syns på att barnen har koncentrationssvårigheter i skolan. Där har man valt att ordna med skolskjuts för barnen. Andra uppgav också att man börjat ta med sig paraply eller käppar när man rör sig utomhus för att ha något slags vapen att försvara sig med ifall man skulle träffa på vargen.

Den här känslan av otrygghet är ett verkligt hot. När vi människor upplever fara påverkar det vårt beteende. Beroende på person kan de här försvarsbeteendena vara kamp, flykt eller att frysa (freeze). Såhär reagerar vi oberoende om faran är veklig, det vill säga att du faktiskt står ansikte mot ansikte med vargen, eller om det är våra inre tankar som väcker vår rädsla.

Det här betyder att rädslan för vargen utgör ett precis lika stort hot som vargen i sig självt. Vi skiljer inte på falska och skarpa larm och det här blir en ond cirkel. Varje gång vi reagerar på falska alarm lär vi det autonoma nervsystemet att slå på tidigare nästa gång. Vi får ett känsligare och känsligare alarmsystem och vi får kontrollera oss för att inte uppleva obehagliga känslor och ångest.

Därför måste vi få en lösning på vargproblemet nu.

Ur polislagens avsnitt om fasttagande och avlivande av djur går det att utläsa följande:

En polisman har rätt att ta fast och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken. Ett djur får också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv”.

Lagen är till för att skydda oss människor, men här fallerar lagen. Att man i lagen uppger att sista utvägen är avlivande räcker inte i vargfrågan. Beslutet för att avgöra när man bör ta till den sista utvägen och ansvaret för beslutet blir för en enskild polis stort. Samtidigt har polisens uppdrag i vargrelaterade anmälningar ökat drastiskt, från 53 fall år 2017 till 453 fall hittills i år (VBL 18.12). Resurserna och lagstiftningen är i det här fallet otillräckliga.
 
Det stora problemet i dagens situation är att vi på grund av rädsla börjar bete oss annorlunda på grund av vargen. Jag ser det här som ett stort socialt problem som måste åtgärdats direkt. Trygghet ska återfinnas i vardagen, det är en mänsklig rättighet.


Nu behöver vi agerande från myndigheterna när det kommer till både lagstiftning och resurser.

 
 
Den här insändaren publicerades i Vasabladet 21.12.2018
Länk till insändaren